musicgetsmegoing

Har några stearinljus tända i mörkret. I bakgrunden hörs Sigur Rós (). Det första jag dock ville höra var Gorecki;

"If I should die this very moment
I wouldn't fear
For I've never known completeness
Like being here"

 

Jag har inte funnit någon. Jag känner bara att den här fina låten är väldigt laddad, och kommer mig väldigt nära. Att jag kom att tänka på just dessa textrader är ingen slump. Jag har en förmåga att uppsnappa ord, meningar, känslor, och hitta en textrad i något jag känner igen som fortsätter klinga i mitt huvud. I just detta fall så fortsatte melodin efter första raden som jag av en händelse tagit fram ur minnet just denna kväll. Jag har ikväll fått återuppleva känslor jag hade i en hel vecka för några somrar sen. Jag struntar i hypen kring dessa böcker och filmer.

Jag erkänner; Jag har läst hela serien!

Jag erkänner; Jag gillar den.

Det är dock nånting med den sista i serien, The Deathly Hallows, som går rakt in i själen. Mörkret, hoppet, vänskapen, kärleken, det ofrånkomliga.

En tår rann nedför min kind! En tår!

Jag kommer ihåg att jag grät genom hela boken. Filmer har mycket svårare att nå mig. Böcker och musik hittar oftast en genväg. De senaste filmatiseringarna har dock lyckats bättre och bättre. Det sorgsna, mörkret, hoppet... Jag har aldrig gråtit på bio tidigare, aldrig. Tro mig, tårarna har velat komma några gånger men inte lyckats lämna ögonvrån. Ikväll, för första gången. En tår rann nedför min kind! En tår rann nedför min kind! En tår rann nedför min kind!

 

Andra filmer som kan få ögonen att vattna sig

Moulin Rouge

Skönheten & Odjuret

Big Fish

Bron Till Terabitia

Wall-E

Eldflugorna Grav

Återkomsten (Vozrasjtjenij)

 

Musik

Det mesta av Sigur Rós

Radiohead

Kent

Iris - Goo Goo Dolls

 

Såg Hello Saferide i fredags, fredagen den 13nde. Visserligen syftar då rubriken mer till Säkert! men jag hade från början tänkt skriva om denna dag. HS var bra, musikmässigt inte så stor skillnad från att lyssna hemma på skivan fast den energin Annika Norlin får ut på scen, hon är verkligen ett med musiken... Inget värt om man skulle stå bakom en pelare som fanns här och var på Katalin utan något som man inte får missa...

Nåja... Kan säga så här, de senaste månaderna har jag börjat öppna upp mig för mina vänner. Prata känslor. Nu menar jag inte höstdeppen som inträffar varje år utan mera vardagskänslor. Kärlek, hat, osäkerhet osv... Känner nu att jag har mycket lättare att uttrycka vad jag känner, och lättare vet själv också. Det har lätt till att jag lättare kommit i kontakt med mina känslor (finns säkert andra anledningar också som jag inte har någon lust med att gå in på nu) och därmed så slår mitt humör om mycket lättare.

Ibland är jag glad en hel dag. Ibland nästan sur eller arg. Ibland väldigt vemodig Ibland väldigt stirrig och rastlös. Ofta kan det dessutom slå om helt plötsligt. Kan då och då känna mig gråtfärdig. Det kan nämnas att jag sällan blir gråtfärdig av att kolla på film, sorgliga filmer eller filmer med känslosamma scener. Musik brukar mycket lättare få känslorna att svänga. Men senaste veckan så känner jag mig ofta ledsen, eller åtminstone att jag vill och behöver gråta ut.

Såg Kill Bill i helgen. Volume 1 igår kväll och Volume 2 i morse, eller det var väl mer mitt på dan. Idag kom det faktiskt några tårar, blir lite gråtfärdig nu när jag tänker på det. Mycket kände jag med The Bride i hennes frustration och viljan att komma vidare, att nå fram till sitt mål. I kyrkogården, och speciellt en scen frammåt slutet berörde mig verkligen när jag såg filmen idag. När hon kommer fram till Bills hus, öppnar dörren och får se... Ja, tårarna nära på forsar fram. Nog är jag inne i en period då mitt humör svänger väldigt och allting är väldigt känslosamt, men att gråta till Kill Bill var nog något jag trodde jag aldrig skulle göra.

Det var en väldigt fin scen, och nu när jag såg båda delarna i mitt "tillstånd" (om man nu kan kalla det så) så berör den scenen mig enormt mycket. Jag har sett filmen med nya ögon, precis som innan jul när jag såg Moulin Rouge och var nykär. Att man kan känna så olika för en film man ändå sett ett antal gånger tidigare...

Hinner inte blogga dessa dagar, men efter idag är det över och jullov. Puh.. Men en intensiv dag väntar..

Såg din film igår Kristina, Katt på hett plåttak, efter typ ett år sen jag hörde om den. Var rätt najs, inte som jag förväntade mig. Hade i för sig inte läst på innan något. Den var intressant så att säga. Kan återkomma om det någon annan gång kanske. Ville mest säga att jag sett den nu.

Känns lite lustigt att se Heath Ledger så kort efter hans död. Fast ännu konstigare kändes det när jag såg I'm Not There, bara någon dag efter...

Bestämde mig i alla fall för att se Brokeback Mountain ikväll, och det blev rätt tidigt också. Har nu precis sett klar filmen så jag kanske ser någon annan film senare.

Ang Lee regiserade. Har inte sett någon annan av hans filmer, men jag är lite sugen att se Lust, Caution.

Filmen var bra. Hade väl inte så mycket förväntningar, det var ju ett tag sen den kom nu.

Igår kände jag för en film och Mulholland Drive är namnet på filmen jag såg. Väldigt mystisk film som jag inte fattade så mycket utav. Ska försöka se om den någon gång. Har läst vart man ska leta efter ledtrådar för att lösa mysteriet.

Filmen var väldigt bra, fast jag inte fattade något. Har hört Carro och Peder tala väl om den tidigare.

Det underliga var nog att jag, en bit in i filmen, ställde ifrån mig datorn och somnade. Sedan sov jag hela natten. Fast nu när jag tänker efter så kommer jag ihåg hur trött jag var. Ibland kan man vara så trött att man släpper allt man håller på med och somnar, sedan kommer man inte ihåg hur man somnade. Men nu kommmer jag ihåg.

Såg alltså inte klart filmen igår kväll, det fick bli i eftermiddags istället, när jag hade tid.

Och var vaken.

...heter filmen jag såg igår kväll. Jag har sett den en gång tidigare för kanske tre-fyra år sen, men den gången verkade det som att jag slötittade.. Igår kväll var jag beredd, Peder hade talat så mycket gott om filmen.. Eftersom jag inte kom ihåg ett dyft så kände jag för att se om den.

Konstigt nog var det inte en av de filmerna som man glömmer bort att man sett och när man ser dem igen så kommer man på.. "Javisst ja, jag har ju sett den här förut."

Det var snarare som att jag såg den för allra första gången. Jag hade liksom inga förväntningar på att den skulle vara lika bra denna gång, det var bara att titta och njuta... Och bra var den. Som sagt kändes det som att se den för första gången, helt om det inte varit för att jag kände igen en (halv) scen i slutet.

Efteråt har jag tänkt tillbaka lite på olika scener och känt likadant, men det var tur det. Annars kanske jag inte gillat den lika mycket...