musicgetsmegoing

Har några stearinljus tända i mörkret. I bakgrunden hörs Sigur Rós (). Det första jag dock ville höra var Gorecki;

"If I should die this very moment
I wouldn't fear
For I've never known completeness
Like being here"

 

Jag har inte funnit någon. Jag känner bara att den här fina låten är väldigt laddad, och kommer mig väldigt nära. Att jag kom att tänka på just dessa textrader är ingen slump. Jag har en förmåga att uppsnappa ord, meningar, känslor, och hitta en textrad i något jag känner igen som fortsätter klinga i mitt huvud. I just detta fall så fortsatte melodin efter första raden som jag av en händelse tagit fram ur minnet just denna kväll. Jag har ikväll fått återuppleva känslor jag hade i en hel vecka för några somrar sen. Jag struntar i hypen kring dessa böcker och filmer.

Jag erkänner; Jag har läst hela serien!

Jag erkänner; Jag gillar den.

Det är dock nånting med den sista i serien, The Deathly Hallows, som går rakt in i själen. Mörkret, hoppet, vänskapen, kärleken, det ofrånkomliga.

En tår rann nedför min kind! En tår!

Jag kommer ihåg att jag grät genom hela boken. Filmer har mycket svårare att nå mig. Böcker och musik hittar oftast en genväg. De senaste filmatiseringarna har dock lyckats bättre och bättre. Det sorgsna, mörkret, hoppet... Jag har aldrig gråtit på bio tidigare, aldrig. Tro mig, tårarna har velat komma några gånger men inte lyckats lämna ögonvrån. Ikväll, för första gången. En tår rann nedför min kind! En tår rann nedför min kind! En tår rann nedför min kind!

 

Andra filmer som kan få ögonen att vattna sig

Moulin Rouge

Skönheten & Odjuret

Big Fish

Bron Till Terabitia

Wall-E

Eldflugorna Grav

Återkomsten (Vozrasjtjenij)

 

Musik

Det mesta av Sigur Rós

Radiohead

Kent

Iris - Goo Goo Dolls

 

I dessa dagar är det mycket i min hjärna.

Första veckan på med nya kurserna är så gott som klar. Känns positivt. Känner mig intresserad av det jag läser för en gångs skull, nåja kanske inte så sällan det händer men ändå... Känns riktigt bra att jag är på gång. Har anmält mig till sju tentor nu i veckorna innan och efter jul och nyår. De ska jag banne mig klara. Nu eller aldrig!

Mår bra nu igen känner jag efter en seg och plågsam(?) tentaperiod. Man blir så insjunken i allt, allt plugg. Skönt att ha lite distans ett tag även om det inte blir länge då jag vet vad som väntar... **Spännande**

Så... Vad är höstdepp när jag har så mycket annat att tänka på?? Nej, hösten är ju faktiskt fin och än så länge finns mycket av löven kvar på trädtopparna. Man ska hitta något att njuta av tycker jag, varje årstid har sin charm.

Som avslut, en fin och vemodig låt. Lite deppig men vad gör det! Jag kan vara glad för det!

The National – Gospel

Ps... Kategorin "Hållbart samhälle" känns som ett skämt i det här sammanhanget...

Mitt uppe i en tentaperiod nu. Känner mig sjukligt orolig över de tre kommande mardrömmarna. Har fått tillbaka de två duggor som jag skrivit för några veckor sen i Mekanik samt Flervariabelanalys. 4 respektive 0 poäng. Ingen höjdare, men samtidigt har duggan aldrig spelat roll för tentan, för min skull. Har klarat en enda dugga hittills och då fick jag en fyra på tentan...

Nej visserligen är tentaångest jobbigt, men det ska ju jämt vara annan skit inblandad i mina deppiga tankegångar.

Det (extremt) fullbakade schemat för nästa period.

Planer inför jul, nyår och egentligen hela ledigheten... Att det ska vara så jobbigt att inte umgås med vännerna hade jag aldrig trott ens för ett år sen. Inte ens tanken på det ger särskilt bra vibbar. Jag känner mig otroligt fäst vid mina allra bästa vänner (inget lågstadiesnack utan ärligt talat bästa vänner som är svåra att finna).

Inte hjälper det heller att jag ska behöva höra att halva gänget snacka om en skidresa till Alperna i början av Januari. Nej, ens tanken på att ta upp ämnet... Vi har fyra veckors "lov" vi, mellan kurserna som slutar innan jul och nästa periods kurser. Nu ska några ned till Alperna veckan innan vi börjar och jag kan inte följa med. Främst skulle jag säga att det är ekonomiskt - skulle visserligen kunna spara ihop till resan. Anordnarna har satt priset 5400 med bussresa fram och tillbaka samt liftkort. Men jag har ju INGEN UTRUSTNING, och ingen att låna av.

 

Något som går att komma över, det går ju att hyra där nere om inte annat. Men jag har ju aldrig åkt skidor. Att åka till Alperna vintertid utan att kunna åka skidor, nej det är väl ingen bra idé eller? Nej, det är ju inte därför jag vill åka med heller. Visst skulle jag vilja lära mig åka skidor nån dag, men anledningen att jag vill åka med är en annan. Jag vill umgås med mina vänner. Det känns på något vis att jag inte får det... Jag vill kunna resa iväg nånstans, jag har aldrig dragit iväg någon gång för jag har aldrig haft vänner. Inte på det sättet jag har nu. Inte bästa vänner.

Jag är en sån som ringer flera gånger i veckan, smsar kanske ännu mer - fast vi ses varje dag på föreläsningar, labbar odyligt. Mycket för att jag inte gillar att vara ensam. Men även för att jag känner att jag inte får tillräckligt med tid med dem annars. Jag vill få saker sagda, viktiga och mindre viktiga - kanske till och med helt meningslösa (men vad gör det...?).

Jag vill umgås med mina vänner för de är de finaste jag känner.

 

Julen. Usch, bara jag tänker på det. Julstök och stress är bland det jobbigaste som finns. Förra julen var lugn, vi var rätt få och drog ned ganska mycket på förberdelser. En liten julmiddag med bara de viktigaste grejerna. I år däremot så finns egentligen bara ett alternativ. Lidköping. 10-15 pers. Kan vara glatt nån dag att träffas så många. Men jag känner inte att jag kommer klara av det den här julen. Vad är då alternativet? Stanna kvar i studentrummet här i Uppsala? Jobba bort alla ensamma timmar?

Ensam borde vara ännu jobbigare. Och det är just det som det är. Hatar sådana här vägval... Just nu har jag alltså inga som helst planer. Om nån vecka borde jag ha styrt upp det här känner jag, men orken och energin går till tentaplugg för tillfället.

Asjobbigt att allt bara trycks ihop i en stor klump i hjärnan, snart klarar den inte av mer. Depp, depp, depp.. Och det är inte ens för att det är höst och det börjar bli mörkt och kallt. Idag har varit en pina. Planerna Alperna börjar sprida sig till dem som inte vet och jag känner av enorm entusiasm inför resan. Det är bara en pina. De har varit på mig några gånger nu om jag inte ska följa med, och det blir jobbigare för varje gång att säga att det inte går. Som sagt, en plåga.

Varför måste alla ha så dyra planer "jämt"? Jag vill följa med. Jag vill umgås med mina allra bästa vänner!

Har testat twitter lite under en tid då jag kände för att byta facebookstatus hela tiden. Dock så försvann det infallet och nu när jag har twitter så använder jag inte det heller. På sätt och vis vill jag hellre blogga längre inlägg. Dock känner jag oftast ingen som helst lust till det.

Har nu spenderat tre veckor av sommaren i Knivsta och likaså tre veckor i Lidköping. Jag har fått mitt break och sitter här bredvid Boel, Mia och Peder och väntar på att bussen ska ta mig till Skövde och resan leder mig sedan hem till Uppsala igen.

Jag längtar verkligen tillbaka. Jag vet vad som väntar mig.. Fyra veckor med plugg, plugg och åter plugg. Det skall det då vara värt. Ska iväg på en sista resa i sommar om två veckor ned till Götet och Madonna och Ullevi. Blir lite nervös för det. Inte för konserten i sig utan på grund av alla veckor jag har framför mig nu. Ska skriva fyra tentor nu i Augusti. Den första den 19nde och den sista den 26e, då det blir att spendera dagarna på Ångström här näst.

Jag längtar ändå tillbaka till Uppsala. Det blir så underbart skönt att sova i min egen säng igen, i mitt lilla studentrum. Det bästa är ändå att ju närmare september vi kommer, desto fler av mina kära vänner kommer jag att få återse. Den här sommaren har varit jobbig. Jobbigare än vanligt. Jag har alltid längtat till sommaren för att det är den perioden jag har trivts bäst.

Den perioden då jag slipper våndas i skolbänken (nu tänker jag långt tillbaka, låg- och mellanstadiet).

Den perioden då jag slipper känna mig utanför.

Den perioden då jag slipper umgås med folk jag knappt känner och inte har någon lust att lära känna. Inget ont mot mina klasskamrater, jag har bara alltid känt att jag inte platsat någonstans.

Jag har aldrig känt mig hemma bland mina studiekamrater, inte förrän nu. Det gör att denna sommar har varit lite pinig. Jag har aldrig känt mig hemma, därmed har jag aldrig öppnat upp mig för någon. Nu har jag många vänner och några nära vänner som jag nästan kan prata om vad som helst med. Jag säger nästan allt, för allt har inte talats om än i alla fall.

Innan juluppehållet och påsklovet så kände jag av hur jag inte ville ha lov, hur jag inte ville skiljas från mina vänner. Även om dessa lov varit relativt korta så har jag ända i slutet längtat tillbaka till vardagen. Även om vårterminen avslutades med en enda stor brakfest och jag inte träffat de allra flesta av dem sen dess så var det ett långsamt farväl denna gång. Jag träffade en del av dem veckan efter då det var omtentavecka. Efter några veckor trodde jag det mest bara skulle vara skönt att ha lite uppehåll från allting.

Nu, de senaste veckorna har jag dock längtat mer och mer tillbaka. Nästan plågsamt ibland. Jag blir sentimental för mindre. Tårögd blir jag minst en gång om dan, oftast flera gånger. Kvällarna mest, då jag lyssnar på musik som påminner mig om mina vänner. Nu har jag några jobbiga veckor framför mig. Lite jobbigt dock att jag ibland inte vet vad jag ska ta mig till.

Längtar oerhört... Kräm Isac

Fullt upp hela dagarna med att sola, hjälpa till med flottbygganden, aktiviteter och så klämma in lite plugg emellanåt.. Hehe, nåja det är bara fram till valborg som det blir så. Föreläsningen skippade jag idag, men det ska jag inte göra i morgon. Dock får jag inte någon tid över till plugganden då jag går 8-5, tränar sedan och sen hem och fixa mat/matlåda + potatissallad till valborgskvällen...

En färgklick förgyller de trista vita studentväggarna hemma.



Härligt med färg...

Sommarsolen är här. Eller rättare sagt den varma våren. Härligt härligt. Så härligt att jag brände mig lite på armarna igår, får smörja in mig innan jag går ut idag.. Prognoserna säger att solen stannar hela veckan, så det blir ett riktigt fint valborg i år.

Det fina vädret påverkades inte ens av beskedet igår att jag kuggade kemin, igen... Det ordnar sig, lovar.. Kan inte hjälpa att vara glad ändå, jag känner mig nästan lycklig till och med. Jag har släppt på en massa tunga känslor som gnagt mig de senaste månaderna, sen så brukar alltid vårvärmen få mig på bättre tankar.

Jag skrev lite om ensamheten för några inlägg sen. Jag känner mig inte särskilt ensam nuförtiden. Det kan ha att göra med alla dessa aktiviteter kring Pollax-området, planerandet inför sista April, fast mycket beror nog även på att jag känner mig sedd. Okej, kanske var det lite konstigt uttryckt för det är inte så att jag känt mig utelämnad. Definitivt inte. Det är mest det att jag känner att jag får bättre kontakt med mina kompisar. Jag känner att de är där för mig samtidigt som att jag kan vara där för dem lika mycket.

Det känns hur underbart som helst.

Nej, solen är här och nu ska jag njuta...

Året var 1987, julen närmar sig.. Min allra första. Lutandes mot en vägg och tre dagar kvar till min första födelsedag öppnas det stora gapet. Gapet har förblivit stort, dock inte lika stort i förhållande till storleken på mitt huvud :)



Året är 2009, första sommarvärmen har nått Knivsta. Påskfirande med en trevlig, men härligt otraditionell påsklunch. Mitt yngsta systerbarn kan snart gå själv. Strax elva månader gammal. Lika som bär? Kanske inte, jobbigt svårt att avgöra vem som är sötast...

...skaffat kamera.

Fler bilder kommer

Den tanken slog mig aldeles nyss. Ju mer jag människor jag kommer nära inpå, lär känna, låter lära känna mig - desto ensammare kan jag känna mig. För det kan kännas att jag kräver för mycket i relationerna, att jag har alldeles för höga förväntningar. Visst det var bara en tanke, men det är ändå något som jag ofta funderar över. Isac, varför ska du jämt tänka så mycket!!!

Känns lite som att börja ett tema, åtminstone hur jag lägger upp rubrikerna. Får se hur länge det håller.

Nåja, hur som helst... Om det tredje hjulet... Ofta kan jag känna mig utanför i olika sammanhang. Som det tredje hjulet, det femte, eller till och med ibland det fjärde (?)...

Mycket har det med hur min uppväxt varit. Har ofta satt mig i såna situationer då jag inte varit direkt pratsam, oftast blyg och tillbakadragen. När vi då är tre personer så blir det då oftast jag som sätts utanför, som det tredje hjulet, det som inte behövs egentligen för att få konversationen att gå vidare. Mycket ligger förstås i att jag vant mig vid den positionen och ofta då förväntar mig att ställas där åter och åter igen.

Jag kan ibland tycka att jag förväntar mig för mycket av människor. Har alltid känt mig ensam, utanför och så vidare - oavsett situation egentligen. Egentligen är det ju inte så, åtminstone inte längre. Bara det att jag inte klarar av att, så fort jag ser något tecken på att bli det där tredje, fjärde (kräver ytterligare förklaring kanske) eller eventuellt femte hjulet så hatar jag det pga alla minnnen från barndomen som kommer tillbaka.

Var nog som ensammast mellan lågstadiet och gymnasiet. I lågstadiet var jag väldigt tyst, men jag hade några kompisar ändå. En bästa kompis som jag ofta umgicks med. Mellanstadiet och speciellt högstadiet var en plåga. Hade flyttat till en annan byhåla. Började en ny klass och hade svårt att hitta nya kompisar. Högstadiet var på sätt och vis värst. Gick i en stor skola med stora klasser där jag tyckte alla killar var så enormt barnsliga. Tjejerna kommer jag inte ihåg vad jag störde mig på, hittade i alla fall några att umgås lite grann med. Gymnasiet kan vi hoppa över då jag inte har någon lust att gå in på.

På folkhögskola hittade jag sedan äntligen någon att prata med. Vet egentligen inte om vi har så mycket gemensamt, men vi känns lite tvillingsjälar då vi förstår varandra väldigt bra, känslor. Det ingav mig hopp om att det finns människor där ute som jag kan fungera ihop med utan att känna mig obekväm med.

Det tredje hjulet var det... Har många minnen från då det varit jag och minst två andra människor inblandade, så har jag känt mig utanför. Trivs oftast bäst i sällskap med en enda person då jag känner att jag inte upptar några andras tid. Så fort någon mer person kommer så blir det som att jag blir den där extra personen som inte får någon syl i vädret. Det behöver inte vara så, men det känns så oavsett.

Dessutom är det det där med att jag har svårt att komma nära inpå människor. Under hela förra hösten kände jag att jag hade den underbaraste klass, den bästa klassen någonsin. Men jag hade inte en enda vän. Så jag kände mig likväl ensam. Kan inte rå för det, känner ganska snabbt att jag umgås för mycket med vissa människor. Att jag kommer för nära inpå, att de inte vill det, och då byter jag lite umgängeskrets. Nu är det så att våran klass vara rätt tajta under hösten, så jag har inte valt att inte umgås med någon, utan bara att umgås mer med några (olika) personer i taget.

Det bästa som hände mig i höstas har inte bara fått positiva följder utan även mycket motgång och jag känner fortfarande av det varje dag som går. Jag ska inte gå in på några detaljer för det känns inte värt det. I alla fall så skedde saker, känslor och så vidare. För första gången så har gått ut och pratat om mina känslor. Jag har öppnat upp mig för någon annan människa som inte är mina föräldrar eller syskon som jag växt upp med. Jag har tagit ett stort kliv med att komma närmare en annan människa, flera av mina klasskompisar känner jag nu att jag kan prata mera med och att kalla dem för klasskompisar känns inte rimligt längre. Jag har öppnat upp mig och det har hjälpt mig att inte känna att jag behöver det där avståndet längre. Jag har inte längre bara klasskompisar, utan vänner, några kanske till och med för livet.

Känner dock det där avståndet ibland. Kan känna att jag kommer för nära inpå någon, då jag ibland får respons som jag eventuellt kan tolka negativ eller kanske ingen respons alls. Känner också det jobbiga i alltid själv bestämma vad jag ska göra, alltid är det jag som ska kontakta någon om jag vill hitta på något. Eller kolla om någon ska hitta på något. Ska själv bjuda in mig så att säga. Nu stämmer det kanske inte så bra, men jag minns så väl från barndomen då ingen frågade mig för vad jag tror är att alla uppfattade mig som tyst och tillbakadragen för att jag ville det. Säkert har jag fel där också, men det är den uppfattningen jag fått.

Då var då, nu är nu. Kan ändå bli ledsen då jag har lätt för att jämföra mig med andra. Mycket kan väl tänkas att jag inte finns med i något av de här gängen som umgås som mest. Lite har det väl också blivit att om jag inte hör av mig så har jag andra planer, kan tyckas.. Jag är dessutom rätt så känslomässig, tar allting på fullaste allvar. Reagerar på alla tecken jag märker. Ska försöka bättra mig, det ska jag.

Nu kanske det låter som jag är hård mot mig själv. Men det är faktiskt så, att den enda man kan ändra på är en själv. Vad andra känner, tycker, tänker eller gör har man inte mycket att säga till om.

Förändringar i all ära. Sker inte så mycket för tillfället. Egentligen finns väl alltid något att ändra på, något att förbättra, göra annorlunda. Bestämde mig förra veckan för att se livet från ett gladare perspektiv, sluta älta jobbiga tankar, rycka upp mig helt enkelt. Tycker jag mig ha funkat rätt så bra hittills...

Försöker få saker gjorda, snabbare, effektivare, så kommer väl glädjen i att få nåt gjort så småningom. Just nu händer inte så mycket. Hade en tröttsam dag igår när energin försvann nån gång efter lunch. Försökte palla med dagen, vilket gick sådär men mådde inget vidare framåt kvällen. Tur jag har en hink hemma så jag slipper ockupera korridorstoaletten. Alltid lika jobbigt, tur det inte händer ofta. Sist var lite drygt fyra år sen, vad jag minns, på min 18-årsdag.

Det positiva är när jag blir sjuk, speciellt de gånger när magen säger ifrån, är att jag får tid att samla energi. Visserligen känner jag mig aldrig så trött, sliten och orkeslös som dagarna efter. Men just eftersom jag inte orkar med att ta itu med saker, känslor eller annat vardagsting som sliter ut en så finns chansen att vila upp sig. Den tar man till vara på och på sätt och vis är det ett av de bästa sätt att få nya krafter - att bli av med de gamla. Nu är det dagen efter och jag känner mig väldigt sliten, trött och så vidare. Känns skönt att det plågsamma hände endast en gång igår kväll även om det skedde upprepade gånger.

Nu kan jag vila upp mig och hämta nya krafter.

Så här dagen efter tentan känns det inget vidare. Visserligen är det över nu, men med den insatsen jag gjorde igår för att försöka svara på frågorna jag inte kunde så finns det bara ett håll att gå. Nåja, nu är det två veckor kvar till ekologin och dags att byta ämne. Ska dra lite smått igång med pluggandet inför omtentorna i påsk också.

Samtidigt ska jag söka sommarjobb, det har aldrig gått bra, men det får jag försöka ändra på.