Blogga en del av lösningen?
Mitt uppe i en tentaperiod nu. Känner mig sjukligt orolig över de tre kommande mardrömmarna. Har fått tillbaka de två duggor som jag skrivit för några veckor sen i Mekanik samt Flervariabelanalys. 4 respektive 0 poäng. Ingen höjdare, men samtidigt har duggan aldrig spelat roll för tentan, för min skull. Har klarat en enda dugga hittills och då fick jag en fyra på tentan...
Nej visserligen är tentaångest jobbigt, men det ska ju jämt vara annan skit inblandad i mina deppiga tankegångar.
Det (extremt) fullbakade schemat för nästa period.
Planer inför jul, nyår och egentligen hela ledigheten... Att det ska vara så jobbigt att inte umgås med vännerna hade jag aldrig trott ens för ett år sen. Inte ens tanken på det ger särskilt bra vibbar. Jag känner mig otroligt fäst vid mina allra bästa vänner (inget lågstadiesnack utan ärligt talat bästa vänner som är svåra att finna).
Inte hjälper det heller att jag ska behöva höra att halva gänget snacka om en skidresa till Alperna i början av Januari. Nej, ens tanken på att ta upp ämnet... Vi har fyra veckors "lov" vi, mellan kurserna som slutar innan jul och nästa periods kurser. Nu ska några ned till Alperna veckan innan vi börjar och jag kan inte följa med. Främst skulle jag säga att det är ekonomiskt - skulle visserligen kunna spara ihop till resan. Anordnarna har satt priset 5400 med bussresa fram och tillbaka samt liftkort. Men jag har ju INGEN UTRUSTNING, och ingen att låna av.
Något som går att komma över, det går ju att hyra där nere om inte annat. Men jag har ju aldrig åkt skidor. Att åka till Alperna vintertid utan att kunna åka skidor, nej det är väl ingen bra idé eller? Nej, det är ju inte därför jag vill åka med heller. Visst skulle jag vilja lära mig åka skidor nån dag, men anledningen att jag vill åka med är en annan. Jag vill umgås med mina vänner. Det känns på något vis att jag inte får det... Jag vill kunna resa iväg nånstans, jag har aldrig dragit iväg någon gång för jag har aldrig haft vänner. Inte på det sättet jag har nu. Inte bästa vänner.
Jag är en sån som ringer flera gånger i veckan, smsar kanske ännu mer - fast vi ses varje dag på föreläsningar, labbar odyligt. Mycket för att jag inte gillar att vara ensam. Men även för att jag känner att jag inte får tillräckligt med tid med dem annars. Jag vill få saker sagda, viktiga och mindre viktiga - kanske till och med helt meningslösa (men vad gör det...?).
Jag vill umgås med mina vänner för de är de finaste jag känner.
Julen. Usch, bara jag tänker på det. Julstök och stress är bland det jobbigaste som finns. Förra julen var lugn, vi var rätt få och drog ned ganska mycket på förberdelser. En liten julmiddag med bara de viktigaste grejerna. I år däremot så finns egentligen bara ett alternativ. Lidköping. 10-15 pers. Kan vara glatt nån dag att träffas så många. Men jag känner inte att jag kommer klara av det den här julen. Vad är då alternativet? Stanna kvar i studentrummet här i Uppsala? Jobba bort alla ensamma timmar?
Ensam borde vara ännu jobbigare. Och det är just det som det är. Hatar sådana här vägval... Just nu har jag alltså inga som helst planer. Om nån vecka borde jag ha styrt upp det här känner jag, men orken och energin går till tentaplugg för tillfället.
Asjobbigt att allt bara trycks ihop i en stor klump i hjärnan, snart klarar den inte av mer. Depp, depp, depp.. Och det är inte ens för att det är höst och det börjar bli mörkt och kallt. Idag har varit en pina. Planerna Alperna börjar sprida sig till dem som inte vet och jag känner av enorm entusiasm inför resan. Det är bara en pina. De har varit på mig några gånger nu om jag inte ska följa med, och det blir jobbigare för varje gång att säga att det inte går. Som sagt, en plåga.
Varför måste alla ha så dyra planer "jämt"? Jag vill följa med. Jag vill umgås med mina allra bästa vänner!
