Flashback '87
Året var 1987, julen närmar sig.. Min allra första. Lutandes mot en vägg och tre dagar kvar till min första födelsedag öppnas det stora gapet. Gapet har förblivit stort, dock inte lika stort i förhållande till storleken på mitt huvud :)
Året är 2009, första sommarvärmen har nått Knivsta. Påskfirande med en trevlig, men härligt otraditionell påsklunch. Mitt yngsta systerbarn kan snart gå själv. Strax elva månader gammal. Lika som bär? Kanske inte, jobbigt svårt att avgöra vem som är sötast...
Om det tredje hjulet...
Känns lite som att börja ett tema, åtminstone hur jag lägger upp rubrikerna. Får se hur länge det håller.
Nåja, hur som helst... Om det tredje hjulet... Ofta kan jag känna mig utanför i olika sammanhang. Som det tredje hjulet, det femte, eller till och med ibland det fjärde (?)...
Mycket har det med hur min uppväxt varit. Har ofta satt mig i såna situationer då jag inte varit direkt pratsam, oftast blyg och tillbakadragen. När vi då är tre personer så blir det då oftast jag som sätts utanför, som det tredje hjulet, det som inte behövs egentligen för att få konversationen att gå vidare. Mycket ligger förstås i att jag vant mig vid den positionen och ofta då förväntar mig att ställas där åter och åter igen.
Jag kan ibland tycka att jag förväntar mig för mycket av människor. Har alltid känt mig ensam, utanför och så vidare - oavsett situation egentligen. Egentligen är det ju inte så, åtminstone inte längre. Bara det att jag inte klarar av att, så fort jag ser något tecken på att bli det där tredje, fjärde (kräver ytterligare förklaring kanske) eller eventuellt femte hjulet så hatar jag det pga alla minnnen från barndomen som kommer tillbaka.
Var nog som ensammast mellan lågstadiet och gymnasiet. I lågstadiet var jag väldigt tyst, men jag hade några kompisar ändå. En bästa kompis som jag ofta umgicks med. Mellanstadiet och speciellt högstadiet var en plåga. Hade flyttat till en annan byhåla. Började en ny klass och hade svårt att hitta nya kompisar. Högstadiet var på sätt och vis värst. Gick i en stor skola med stora klasser där jag tyckte alla killar var så enormt barnsliga. Tjejerna kommer jag inte ihåg vad jag störde mig på, hittade i alla fall några att umgås lite grann med. Gymnasiet kan vi hoppa över då jag inte har någon lust att gå in på.
På folkhögskola hittade jag sedan äntligen någon att prata med. Vet egentligen inte om vi har så mycket gemensamt, men vi känns lite tvillingsjälar då vi förstår varandra väldigt bra, känslor. Det ingav mig hopp om att det finns människor där ute som jag kan fungera ihop med utan att känna mig obekväm med.
Det tredje hjulet var det... Har många minnen från då det varit jag och minst två andra människor inblandade, så har jag känt mig utanför. Trivs oftast bäst i sällskap med en enda person då jag känner att jag inte upptar några andras tid. Så fort någon mer person kommer så blir det som att jag blir den där extra personen som inte får någon syl i vädret. Det behöver inte vara så, men det känns så oavsett.
Dessutom är det det där med att jag har svårt att komma nära inpå människor. Under hela förra hösten kände jag att jag hade den underbaraste klass, den bästa klassen någonsin. Men jag hade inte en enda vän. Så jag kände mig likväl ensam. Kan inte rå för det, känner ganska snabbt att jag umgås för mycket med vissa människor. Att jag kommer för nära inpå, att de inte vill det, och då byter jag lite umgängeskrets. Nu är det så att våran klass vara rätt tajta under hösten, så jag har inte valt att inte umgås med någon, utan bara att umgås mer med några (olika) personer i taget.
Det bästa som hände mig i höstas har inte bara fått positiva följder utan även mycket motgång och jag känner fortfarande av det varje dag som går. Jag ska inte gå in på några detaljer för det känns inte värt det. I alla fall så skedde saker, känslor och så vidare. För första gången så har gått ut och pratat om mina känslor. Jag har öppnat upp mig för någon annan människa som inte är mina föräldrar eller syskon som jag växt upp med. Jag har tagit ett stort kliv med att komma närmare en annan människa, flera av mina klasskompisar känner jag nu att jag kan prata mera med och att kalla dem för klasskompisar känns inte rimligt längre. Jag har öppnat upp mig och det har hjälpt mig att inte känna att jag behöver det där avståndet längre. Jag har inte längre bara klasskompisar, utan vänner, några kanske till och med för livet.
Känner dock det där avståndet ibland. Kan känna att jag kommer för nära inpå någon, då jag ibland får respons som jag eventuellt kan tolka negativ eller kanske ingen respons alls. Känner också det jobbiga i alltid själv bestämma vad jag ska göra, alltid är det jag som ska kontakta någon om jag vill hitta på något. Eller kolla om någon ska hitta på något. Ska själv bjuda in mig så att säga. Nu stämmer det kanske inte så bra, men jag minns så väl från barndomen då ingen frågade mig för vad jag tror är att alla uppfattade mig som tyst och tillbakadragen för att jag ville det. Säkert har jag fel där också, men det är den uppfattningen jag fått.
Då var då, nu är nu. Kan ändå bli ledsen då jag har lätt för att jämföra mig med andra. Mycket kan väl tänkas att jag inte finns med i något av de här gängen som umgås som mest. Lite har det väl också blivit att om jag inte hör av mig så har jag andra planer, kan tyckas.. Jag är dessutom rätt så känslomässig, tar allting på fullaste allvar. Reagerar på alla tecken jag märker. Ska försöka bättra mig, det ska jag.
Nu kanske det låter som jag är hård mot mig själv. Men det är faktiskt så, att den enda man kan ändra på är en själv. Vad andra känner, tycker, tänker eller gör har man inte mycket att säga till om.
Nåja, hur som helst... Om det tredje hjulet... Ofta kan jag känna mig utanför i olika sammanhang. Som det tredje hjulet, det femte, eller till och med ibland det fjärde (?)...
Mycket har det med hur min uppväxt varit. Har ofta satt mig i såna situationer då jag inte varit direkt pratsam, oftast blyg och tillbakadragen. När vi då är tre personer så blir det då oftast jag som sätts utanför, som det tredje hjulet, det som inte behövs egentligen för att få konversationen att gå vidare. Mycket ligger förstås i att jag vant mig vid den positionen och ofta då förväntar mig att ställas där åter och åter igen.
Jag kan ibland tycka att jag förväntar mig för mycket av människor. Har alltid känt mig ensam, utanför och så vidare - oavsett situation egentligen. Egentligen är det ju inte så, åtminstone inte längre. Bara det att jag inte klarar av att, så fort jag ser något tecken på att bli det där tredje, fjärde (kräver ytterligare förklaring kanske) eller eventuellt femte hjulet så hatar jag det pga alla minnnen från barndomen som kommer tillbaka.
Var nog som ensammast mellan lågstadiet och gymnasiet. I lågstadiet var jag väldigt tyst, men jag hade några kompisar ändå. En bästa kompis som jag ofta umgicks med. Mellanstadiet och speciellt högstadiet var en plåga. Hade flyttat till en annan byhåla. Började en ny klass och hade svårt att hitta nya kompisar. Högstadiet var på sätt och vis värst. Gick i en stor skola med stora klasser där jag tyckte alla killar var så enormt barnsliga. Tjejerna kommer jag inte ihåg vad jag störde mig på, hittade i alla fall några att umgås lite grann med. Gymnasiet kan vi hoppa över då jag inte har någon lust att gå in på.
På folkhögskola hittade jag sedan äntligen någon att prata med. Vet egentligen inte om vi har så mycket gemensamt, men vi känns lite tvillingsjälar då vi förstår varandra väldigt bra, känslor. Det ingav mig hopp om att det finns människor där ute som jag kan fungera ihop med utan att känna mig obekväm med.
Det tredje hjulet var det... Har många minnen från då det varit jag och minst två andra människor inblandade, så har jag känt mig utanför. Trivs oftast bäst i sällskap med en enda person då jag känner att jag inte upptar några andras tid. Så fort någon mer person kommer så blir det som att jag blir den där extra personen som inte får någon syl i vädret. Det behöver inte vara så, men det känns så oavsett.
Dessutom är det det där med att jag har svårt att komma nära inpå människor. Under hela förra hösten kände jag att jag hade den underbaraste klass, den bästa klassen någonsin. Men jag hade inte en enda vän. Så jag kände mig likväl ensam. Kan inte rå för det, känner ganska snabbt att jag umgås för mycket med vissa människor. Att jag kommer för nära inpå, att de inte vill det, och då byter jag lite umgängeskrets. Nu är det så att våran klass vara rätt tajta under hösten, så jag har inte valt att inte umgås med någon, utan bara att umgås mer med några (olika) personer i taget.
Det bästa som hände mig i höstas har inte bara fått positiva följder utan även mycket motgång och jag känner fortfarande av det varje dag som går. Jag ska inte gå in på några detaljer för det känns inte värt det. I alla fall så skedde saker, känslor och så vidare. För första gången så har gått ut och pratat om mina känslor. Jag har öppnat upp mig för någon annan människa som inte är mina föräldrar eller syskon som jag växt upp med. Jag har tagit ett stort kliv med att komma närmare en annan människa, flera av mina klasskompisar känner jag nu att jag kan prata mera med och att kalla dem för klasskompisar känns inte rimligt längre. Jag har öppnat upp mig och det har hjälpt mig att inte känna att jag behöver det där avståndet längre. Jag har inte längre bara klasskompisar, utan vänner, några kanske till och med för livet.
Känner dock det där avståndet ibland. Kan känna att jag kommer för nära inpå någon, då jag ibland får respons som jag eventuellt kan tolka negativ eller kanske ingen respons alls. Känner också det jobbiga i alltid själv bestämma vad jag ska göra, alltid är det jag som ska kontakta någon om jag vill hitta på något. Eller kolla om någon ska hitta på något. Ska själv bjuda in mig så att säga. Nu stämmer det kanske inte så bra, men jag minns så väl från barndomen då ingen frågade mig för vad jag tror är att alla uppfattade mig som tyst och tillbakadragen för att jag ville det. Säkert har jag fel där också, men det är den uppfattningen jag fått.
Då var då, nu är nu. Kan ändå bli ledsen då jag har lätt för att jämföra mig med andra. Mycket kan väl tänkas att jag inte finns med i något av de här gängen som umgås som mest. Lite har det väl också blivit att om jag inte hör av mig så har jag andra planer, kan tyckas.. Jag är dessutom rätt så känslomässig, tar allting på fullaste allvar. Reagerar på alla tecken jag märker. Ska försöka bättra mig, det ska jag.
Nu kanske det låter som jag är hård mot mig själv. Men det är faktiskt så, att den enda man kan ändra på är en själv. Vad andra känner, tycker, tänker eller gör har man inte mycket att säga till om.
Regn
Idag har jag haft ont i huvudet. Har inte tänkt så mycket på det. Kom på mig själv när jag gick ut till cykeln för någon timma sen. Svarta moln på himlen, väntan på åska. Antagligen därför.
Cyklade bort till OnOff och köpte nya bläckpatroner. Svängde in på Hjertbergs också och handlade lite smått. Endast smått, flyttar om en vecka.
När jag kom ut igen regnade det, nästan öste ned. Orädd som jag är satte jag mig på cykeln och drog hem. Vilken slump det var... Lyssnar på musik i min walkman-telefon. Nästa låt som kommer, på väg hem, när det regnade som mest, sjunger de om sommarregn. Dessutom är det ljudeffekter - regn. Men hallå, jag HÖR att det regnar.
Om någon vill lyssna lite så finns det här
Det får mig att tänka på somrarna när jag var liten. Ni vet, när det regnade minst halva sommaren och man var glad för lite sol i augusti. Nu klagar man för mindre. Sol HELA sommaren ska det vara. Annars vart det en regnig sommar.
Två somrar sen, 06, var jag, min syster, hennes två barn och hennes kompisar på beachen hela juni. Det var dessutom supervarmt i augusti och långt in i september. De första höstvindarna blåste inte förrän långt in i oktober.
I början av förra sommaren pratade vi om denna sommar. Jag har vänner som propsade på att det var en väldigt regnig sommar. Förra sommaren vart lite regnig, men absolut inte 06. Möjligtvis regnade det lite i juli, men jag har för mig att om det var året före eller året innan dess som var en lika regnig sommar som när jag var liten.
Men ändå... Det är kul med regn, sommarregn, så länge det inte är iskallt ute.
Cyklade bort till OnOff och köpte nya bläckpatroner. Svängde in på Hjertbergs också och handlade lite smått. Endast smått, flyttar om en vecka.
När jag kom ut igen regnade det, nästan öste ned. Orädd som jag är satte jag mig på cykeln och drog hem. Vilken slump det var... Lyssnar på musik i min walkman-telefon. Nästa låt som kommer, på väg hem, när det regnade som mest, sjunger de om sommarregn. Dessutom är det ljudeffekter - regn. Men hallå, jag HÖR att det regnar.
Om någon vill lyssna lite så finns det här
Det får mig att tänka på somrarna när jag var liten. Ni vet, när det regnade minst halva sommaren och man var glad för lite sol i augusti. Nu klagar man för mindre. Sol HELA sommaren ska det vara. Annars vart det en regnig sommar.
Två somrar sen, 06, var jag, min syster, hennes två barn och hennes kompisar på beachen hela juni. Det var dessutom supervarmt i augusti och långt in i september. De första höstvindarna blåste inte förrän långt in i oktober.
I början av förra sommaren pratade vi om denna sommar. Jag har vänner som propsade på att det var en väldigt regnig sommar. Förra sommaren vart lite regnig, men absolut inte 06. Möjligtvis regnade det lite i juli, men jag har för mig att om det var året före eller året innan dess som var en lika regnig sommar som när jag var liten.
Men ändå... Det är kul med regn, sommarregn, så länge det inte är iskallt ute.
Mardrömmar
Jag är inte en sån som drömmer mardrömmar, knappt kusliga drömmar ens. Men jag har ett starkt minne av ett barnprogram som satt spår många år efteråt. Mina äldre syskon växte upp med Vilse i Pannkakan, jag växte upp med detta:
Jag ryser fortfarande.
Jag ryser fortfarande.
