musicgetsmegoing

...skaffat kamera.

Fler bilder kommer

Den tanken slog mig aldeles nyss. Ju mer jag människor jag kommer nära inpå, lär känna, låter lära känna mig - desto ensammare kan jag känna mig. För det kan kännas att jag kräver för mycket i relationerna, att jag har alldeles för höga förväntningar. Visst det var bara en tanke, men det är ändå något som jag ofta funderar över. Isac, varför ska du jämt tänka så mycket!!!

Känns lite som att börja ett tema, åtminstone hur jag lägger upp rubrikerna. Får se hur länge det håller.

Nåja, hur som helst... Om det tredje hjulet... Ofta kan jag känna mig utanför i olika sammanhang. Som det tredje hjulet, det femte, eller till och med ibland det fjärde (?)...

Mycket har det med hur min uppväxt varit. Har ofta satt mig i såna situationer då jag inte varit direkt pratsam, oftast blyg och tillbakadragen. När vi då är tre personer så blir det då oftast jag som sätts utanför, som det tredje hjulet, det som inte behövs egentligen för att få konversationen att gå vidare. Mycket ligger förstås i att jag vant mig vid den positionen och ofta då förväntar mig att ställas där åter och åter igen.

Jag kan ibland tycka att jag förväntar mig för mycket av människor. Har alltid känt mig ensam, utanför och så vidare - oavsett situation egentligen. Egentligen är det ju inte så, åtminstone inte längre. Bara det att jag inte klarar av att, så fort jag ser något tecken på att bli det där tredje, fjärde (kräver ytterligare förklaring kanske) eller eventuellt femte hjulet så hatar jag det pga alla minnnen från barndomen som kommer tillbaka.

Var nog som ensammast mellan lågstadiet och gymnasiet. I lågstadiet var jag väldigt tyst, men jag hade några kompisar ändå. En bästa kompis som jag ofta umgicks med. Mellanstadiet och speciellt högstadiet var en plåga. Hade flyttat till en annan byhåla. Började en ny klass och hade svårt att hitta nya kompisar. Högstadiet var på sätt och vis värst. Gick i en stor skola med stora klasser där jag tyckte alla killar var så enormt barnsliga. Tjejerna kommer jag inte ihåg vad jag störde mig på, hittade i alla fall några att umgås lite grann med. Gymnasiet kan vi hoppa över då jag inte har någon lust att gå in på.

På folkhögskola hittade jag sedan äntligen någon att prata med. Vet egentligen inte om vi har så mycket gemensamt, men vi känns lite tvillingsjälar då vi förstår varandra väldigt bra, känslor. Det ingav mig hopp om att det finns människor där ute som jag kan fungera ihop med utan att känna mig obekväm med.

Det tredje hjulet var det... Har många minnen från då det varit jag och minst två andra människor inblandade, så har jag känt mig utanför. Trivs oftast bäst i sällskap med en enda person då jag känner att jag inte upptar några andras tid. Så fort någon mer person kommer så blir det som att jag blir den där extra personen som inte får någon syl i vädret. Det behöver inte vara så, men det känns så oavsett.

Dessutom är det det där med att jag har svårt att komma nära inpå människor. Under hela förra hösten kände jag att jag hade den underbaraste klass, den bästa klassen någonsin. Men jag hade inte en enda vän. Så jag kände mig likväl ensam. Kan inte rå för det, känner ganska snabbt att jag umgås för mycket med vissa människor. Att jag kommer för nära inpå, att de inte vill det, och då byter jag lite umgängeskrets. Nu är det så att våran klass vara rätt tajta under hösten, så jag har inte valt att inte umgås med någon, utan bara att umgås mer med några (olika) personer i taget.

Det bästa som hände mig i höstas har inte bara fått positiva följder utan även mycket motgång och jag känner fortfarande av det varje dag som går. Jag ska inte gå in på några detaljer för det känns inte värt det. I alla fall så skedde saker, känslor och så vidare. För första gången så har gått ut och pratat om mina känslor. Jag har öppnat upp mig för någon annan människa som inte är mina föräldrar eller syskon som jag växt upp med. Jag har tagit ett stort kliv med att komma närmare en annan människa, flera av mina klasskompisar känner jag nu att jag kan prata mera med och att kalla dem för klasskompisar känns inte rimligt längre. Jag har öppnat upp mig och det har hjälpt mig att inte känna att jag behöver det där avståndet längre. Jag har inte längre bara klasskompisar, utan vänner, några kanske till och med för livet.

Känner dock det där avståndet ibland. Kan känna att jag kommer för nära inpå någon, då jag ibland får respons som jag eventuellt kan tolka negativ eller kanske ingen respons alls. Känner också det jobbiga i alltid själv bestämma vad jag ska göra, alltid är det jag som ska kontakta någon om jag vill hitta på något. Eller kolla om någon ska hitta på något. Ska själv bjuda in mig så att säga. Nu stämmer det kanske inte så bra, men jag minns så väl från barndomen då ingen frågade mig för vad jag tror är att alla uppfattade mig som tyst och tillbakadragen för att jag ville det. Säkert har jag fel där också, men det är den uppfattningen jag fått.

Då var då, nu är nu. Kan ändå bli ledsen då jag har lätt för att jämföra mig med andra. Mycket kan väl tänkas att jag inte finns med i något av de här gängen som umgås som mest. Lite har det väl också blivit att om jag inte hör av mig så har jag andra planer, kan tyckas.. Jag är dessutom rätt så känslomässig, tar allting på fullaste allvar. Reagerar på alla tecken jag märker. Ska försöka bättra mig, det ska jag.

Nu kanske det låter som jag är hård mot mig själv. Men det är faktiskt så, att den enda man kan ändra på är en själv. Vad andra känner, tycker, tänker eller gör har man inte mycket att säga till om.

Förändringar i all ära. Sker inte så mycket för tillfället. Egentligen finns väl alltid något att ändra på, något att förbättra, göra annorlunda. Bestämde mig förra veckan för att se livet från ett gladare perspektiv, sluta älta jobbiga tankar, rycka upp mig helt enkelt. Tycker jag mig ha funkat rätt så bra hittills...

Försöker få saker gjorda, snabbare, effektivare, så kommer väl glädjen i att få nåt gjort så småningom. Just nu händer inte så mycket. Hade en tröttsam dag igår när energin försvann nån gång efter lunch. Försökte palla med dagen, vilket gick sådär men mådde inget vidare framåt kvällen. Tur jag har en hink hemma så jag slipper ockupera korridorstoaletten. Alltid lika jobbigt, tur det inte händer ofta. Sist var lite drygt fyra år sen, vad jag minns, på min 18-årsdag.

Det positiva är när jag blir sjuk, speciellt de gånger när magen säger ifrån, är att jag får tid att samla energi. Visserligen känner jag mig aldrig så trött, sliten och orkeslös som dagarna efter. Men just eftersom jag inte orkar med att ta itu med saker, känslor eller annat vardagsting som sliter ut en så finns chansen att vila upp sig. Den tar man till vara på och på sätt och vis är det ett av de bästa sätt att få nya krafter - att bli av med de gamla. Nu är det dagen efter och jag känner mig väldigt sliten, trött och så vidare. Känns skönt att det plågsamma hände endast en gång igår kväll även om det skedde upprepade gånger.

Nu kan jag vila upp mig och hämta nya krafter.

Så här dagen efter tentan känns det inget vidare. Visserligen är det över nu, men med den insatsen jag gjorde igår för att försöka svara på frågorna jag inte kunde så finns det bara ett håll att gå. Nåja, nu är det två veckor kvar till ekologin och dags att byta ämne. Ska dra lite smått igång med pluggandet inför omtentorna i påsk också.

Samtidigt ska jag söka sommarjobb, det har aldrig gått bra, men det får jag försöka ändra på.

Det är grymt hur mycket jag hinner lyssna på Cut Copy i dessa dagar, tentatider och allt. Hinner faktiskt med att tentaplugga även om det känns som att lite The Gaslight Anthem och framför allt Cut Copy tar upp tiden emellanåt.



Funkar även exceptionellt bra med mina nya snygga datorhögtalare.
Tenta på tisdag, går nog bra må ni tro...