musicgetsmegoing

Är inte skapt för att plugga. Har ingen energi för att plugga. Eller rättare sagt... Finns ingen energi hemma och tyvärr är det här som jag nu hamnar som oftast med biologiboken framför mig. Jag hatar plugget, samtidigt som jag älskar det. Tycker det är kul när jag väl är igång men den senaste veckan har nivån på effektiviteten sjunkit drastiskt. Och då var jag inte särskilt effektiv förra veckan.

Måste ändå ta tag med allt, har inte någon tid över för annat. Det känns typsikt nog just nu som att det inte finns så mycket alternativ till att plugga nån annanstans än hemma. I hate it. Allt känns riktigt kämpigt eftersom jag vet att jag nu måste klara de här kommande tentorna. Annars kommer jag falla... Falla pladask.

Men jag vill inte göra något annat. Jag vill inte byta studier. Jag vill inte jobba på något skitjobb. Jag vill inte gå jobblös till arbetsförmedlingen fem dar i veckan och brytas ned totalt. Är fortfarande osäker om det här är rätta utbildningen för mig. Anser dock att kurserna känns tillräckligt intressanta för att kunna se framåt. Vill även tänka att de alumner som föreläst har ett intressant jobb, är inte där ännu. Försöker istället tänka att jag har tusen möjligheter när mina fem år är över.

Brukar alltid oroa mig inför framtiden, se långa perspektiv och känna ångesten gnaga på mina nerver. Ger ofta upp om saker och ting. Skulle säga att jag är väldigt pessimistisk av mig.

Vill emellertid påpeka att jag försöker ta små steg i taget, blicka över kortare perioder och se de positiva sidorna av livet. Ger jag upp hoppet så dröjer det inte länge innan jag hittar det igen. Känner jag pessimisten i mig ta över så är optimisten beredd att slå tillbaka.

Tänkte på att skriva ett tungsint inlägg och berätta om min vemodighet och hur jag känner mig tömd på framåtanda, men kan inte avsluta så dystert. Det finns ljuspunkter även om de ibland känns få eller skymda av något... Jag får väl försöka samla krafter till imorgon och ge gärnet. Enda sättet. Men om jag kuggar biologitentan så vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Så heter en helt underbar låt som är inspirationen till min senaste tavla. För ovanlighetens skull är inte tavlan färdig när jag slutat måla. Eller.. Det får vi rättare sagt se imorgon. Brukar lägga ned penseln när handen börjar tveka och tavlan känns mer eller mindre färdig. Sedan vänta nån dag och se om det behövs något mer, hittills så har det inte behövts.

Hearts on Fire, så får tavlan heta. Har nu döpt några av mina äldre tavlor, känner att de behöver kallas något utifall att. Åh, vad jag skulle vilja lägga upp bilder på bloggen här, men tyvärr så ligger min kamera och trynar i ett hörn sen i somras. Är så trött på den med tanke på den extremt korta batteritiden, 5 minuter med ultimala förhållanden.

Min mobilkamera är inte ens att tänka på, gör inte mina tavlor rättvisa...
Mina tavlor är det personligaste jag har, det som speglar mitt inre allra mest. Speciellt de senaste skulle jag säga. Även om de kanske inte just speglar någon stor del av mitt inre så speglar de mitt inre just den stunden jag rör vid penseln. De fångar upp mina innersta tankar, känslor, humör och behållar det sen för sig själv. Om jag själv glömt bort hur jag kände när jag målade en viss tavla är det inte alls säkert att jag skulle förstå hur jag kände mig. Jag hittar ändå något nytt i dem, med tiden som går.

Vill måla mycket mer. Nu är dukarna slut och jag får inhandla nya, kanske får jag tid någon gång snart igen. Nu är det dock tentaplugg som gäller de kommande veckorna, men att måla lite som avkoppling och som en paus bland all biologi, ekologi och envariabelanalys funkar bra och väl.

Hädanefter kommer bloggen att bli mer personlig. Känner för mycket att jag håller tillbaka en massa. Kanske därför det går långa tider mellan inläggen ibland. Om jag inte tänker så mycket kommer inläggen skriva sig själv till slut och inte behöva ta upp så stor del av min tid. Det här inlägget tog endast ca 10 minuter, jämfört med andra i den här längden som tagit upp mot en timma.

Kram, tills vi ses nästa gång...

Såg Hello Saferide i fredags, fredagen den 13nde. Visserligen syftar då rubriken mer till Säkert! men jag hade från början tänkt skriva om denna dag. HS var bra, musikmässigt inte så stor skillnad från att lyssna hemma på skivan fast den energin Annika Norlin får ut på scen, hon är verkligen ett med musiken... Inget värt om man skulle stå bakom en pelare som fanns här och var på Katalin utan något som man inte får missa...

Nåja... Kan säga så här, de senaste månaderna har jag börjat öppna upp mig för mina vänner. Prata känslor. Nu menar jag inte höstdeppen som inträffar varje år utan mera vardagskänslor. Kärlek, hat, osäkerhet osv... Känner nu att jag har mycket lättare att uttrycka vad jag känner, och lättare vet själv också. Det har lätt till att jag lättare kommit i kontakt med mina känslor (finns säkert andra anledningar också som jag inte har någon lust med att gå in på nu) och därmed så slår mitt humör om mycket lättare.

Ibland är jag glad en hel dag. Ibland nästan sur eller arg. Ibland väldigt vemodig Ibland väldigt stirrig och rastlös. Ofta kan det dessutom slå om helt plötsligt. Kan då och då känna mig gråtfärdig. Det kan nämnas att jag sällan blir gråtfärdig av att kolla på film, sorgliga filmer eller filmer med känslosamma scener. Musik brukar mycket lättare få känslorna att svänga. Men senaste veckan så känner jag mig ofta ledsen, eller åtminstone att jag vill och behöver gråta ut.

Såg Kill Bill i helgen. Volume 1 igår kväll och Volume 2 i morse, eller det var väl mer mitt på dan. Idag kom det faktiskt några tårar, blir lite gråtfärdig nu när jag tänker på det. Mycket kände jag med The Bride i hennes frustration och viljan att komma vidare, att nå fram till sitt mål. I kyrkogården, och speciellt en scen frammåt slutet berörde mig verkligen när jag såg filmen idag. När hon kommer fram till Bills hus, öppnar dörren och får se... Ja, tårarna nära på forsar fram. Nog är jag inne i en period då mitt humör svänger väldigt och allting är väldigt känslosamt, men att gråta till Kill Bill var nog något jag trodde jag aldrig skulle göra.

Det var en väldigt fin scen, och nu när jag såg båda delarna i mitt "tillstånd" (om man nu kan kalla det så) så berör den scenen mig enormt mycket. Jag har sett filmen med nya ögon, precis som innan jul när jag såg Moulin Rouge och var nykär. Att man kan känna så olika för en film man ändå sett ett antal gånger tidigare...

Var längesen jag postade YouTube videor så jag tänkte passa på nu att dela med vad jag lyssnar på för musik i min iPod Shuffle för tillfället:


The Shins - Pink Bullets



Cut Copy - Hearts on Fire



Ladyhawke - Paris is Burning



The Gaslight Anthem - '59 Sound



Cajun Dance Party - Amylase

Har fyra inplanerade liveframträdanden att se.
Redan nu på fredag (den 13nde) så ska jag se Hello Saferide på Katalin med Jonas.
På tisdag är vi ett gäng som drar till STHLM för att se Bruce Springsteen-influerade The Gaslight Anthem på Debaser Slussen.
Den 7 Juni hänger jag på min kära kusin Mia för att se The Boss himself på Stokholm Stadion.
Nummer fyra blir den 9nde augusti, Mia följer med mig denna gång för att se Madonna uppträda på Ullevi.

Känns som stora konsertåret för mig, najs...

Varför skriver jag ALLTID fel lösenord när jag ska logga in på min blogg?!

Jag har i för sig två lösenord som är väldigt lika varann, det ena har ett starttecken som det andra inte har. Men ändå, jag väljer faktiskt alltid att skriva in det felaktiga lösenordet. Det går per automatik.

Samma sak gäller mitt lösenord till msn.. Likadant där, fel lösenord. Är däremot inte online så ofta, så jag kan inte på rak arm säga att det sker varje gång. Men det händer i alla fall.

Nåja, det är ju inte så som det var med mitt gamla blogglösenord, som jag glömde bort och sen inte lyckades komma in på bloggen på ett halvår. Lyckat!!!

Kvällen, hittills bästa på länge. Sitter hemma nu och käkar falafelrulle frånJohannesgrillen. Sjukt gott.
Dricker mjölk till.

Såg Parken på Velvet, bästa bandet de dragit hit faktiskt. Nej, idag var faktiskt roligaste kvällen på ett bra tag. Förförfest hos Rulle med gemensamt käk. Jag Lino Rulle gjorde gryta med gröna linser potatis morötter och lite till. Sen drog vi te Ida i Rackarberget.

Hade med Gin & Tonic, inget vidare. Aldrig testat förut, tänkte prova. Blir sjutton inte full på cider och öl får jag inte ens ned i strupen. Var lite så där full fram mot nio då vi drog til v-dala och velvet och parken. Ganska lagom kändes det. Jag och Erik beslöt att vi ska dansa gärnet, var lite tamt på dansgolvet förra velvet. Vi öste på  hela kvällen fram till halv två.

När alla hade dragit var bara jag och Nico kvar. Vid ett gav vi ett vagt löfte om att hålla ut till stägning, kl 2. Halv två drar djn på helsköna låtar som First of the Gang to Die med Morrissey. Schysst. Samt, det som fick bli avslutningslåten för oss, Friday I'm in Love - The Cure.. Woooo, bästa slutlåten. Dansgolvet fortsatte men vi drig hem halv två, då. Olika håll och jag svängde förbi Johannesgrillen och resten är historia...

Har styrketränat på stallet i nästan tre veckor nu.
Dags att öka lite vikter så det känns lite efteråt.
Klart jag hade träningsverk efter första gångerna, men det var mest för att jag inte hade tränat på 14 månader.

Nu har jag kommit igång.
Har t.o.m. gått upp ett halvt kilo, fast det känns som att det beror på att jag vägt mig vid olika tider på dygnet.
Äter mycket mer än vanligt.
Mer än när jag tränade boxning.
Bra, då får kroppen energi att ta ifrån.

I lördags tränade jag armar, igår ben.
Igår hade jag träningsverk i armarna.
Jobbbigt att röra dem bakom ryggen eller över axlarna.
Eller ens ha dem helt raka.
Gjorde t.o.m. ont i armarna igår kväll faktiskt.
Då blev jag lite orolig om jag hade strechat benen ordentligt så jag körde lite till.
Ville inte vakna med kramp i benen.
Usch, fy - det är värre än träningsverk.

Nej, själva träningsverken gör ingenting tycker jag.
Då vet jag att jag tränat tillräckligt, eller nåt.
Det är härligt med träningsverk!