Inåt, utåt, uppåt, nedåt...
Är inte skapt för att plugga. Har ingen energi för att plugga. Eller rättare sagt... Finns ingen energi hemma och tyvärr är det här som jag nu hamnar som oftast med biologiboken framför mig. Jag hatar plugget, samtidigt som jag älskar det. Tycker det är kul när jag väl är igång men den senaste veckan har nivån på effektiviteten sjunkit drastiskt. Och då var jag inte särskilt effektiv förra veckan.
Måste ändå ta tag med allt, har inte någon tid över för annat. Det känns typsikt nog just nu som att det inte finns så mycket alternativ till att plugga nån annanstans än hemma. I hate it. Allt känns riktigt kämpigt eftersom jag vet att jag nu måste klara de här kommande tentorna. Annars kommer jag falla... Falla pladask.
Men jag vill inte göra något annat. Jag vill inte byta studier. Jag vill inte jobba på något skitjobb. Jag vill inte gå jobblös till arbetsförmedlingen fem dar i veckan och brytas ned totalt. Är fortfarande osäker om det här är rätta utbildningen för mig. Anser dock att kurserna känns tillräckligt intressanta för att kunna se framåt. Vill även tänka att de alumner som föreläst har ett intressant jobb, är inte där ännu. Försöker istället tänka att jag har tusen möjligheter när mina fem år är över.
Brukar alltid oroa mig inför framtiden, se långa perspektiv och känna ångesten gnaga på mina nerver. Ger ofta upp om saker och ting. Skulle säga att jag är väldigt pessimistisk av mig.
Vill emellertid påpeka att jag försöker ta små steg i taget, blicka över kortare perioder och se de positiva sidorna av livet. Ger jag upp hoppet så dröjer det inte länge innan jag hittar det igen. Känner jag pessimisten i mig ta över så är optimisten beredd att slå tillbaka.
Tänkte på att skriva ett tungsint inlägg och berätta om min vemodighet och hur jag känner mig tömd på framåtanda, men kan inte avsluta så dystert. Det finns ljuspunkter även om de ibland känns få eller skymda av något... Jag får väl försöka samla krafter till imorgon och ge gärnet. Enda sättet. Men om jag kuggar biologitentan så vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Måste ändå ta tag med allt, har inte någon tid över för annat. Det känns typsikt nog just nu som att det inte finns så mycket alternativ till att plugga nån annanstans än hemma. I hate it. Allt känns riktigt kämpigt eftersom jag vet att jag nu måste klara de här kommande tentorna. Annars kommer jag falla... Falla pladask.
Men jag vill inte göra något annat. Jag vill inte byta studier. Jag vill inte jobba på något skitjobb. Jag vill inte gå jobblös till arbetsförmedlingen fem dar i veckan och brytas ned totalt. Är fortfarande osäker om det här är rätta utbildningen för mig. Anser dock att kurserna känns tillräckligt intressanta för att kunna se framåt. Vill även tänka att de alumner som föreläst har ett intressant jobb, är inte där ännu. Försöker istället tänka att jag har tusen möjligheter när mina fem år är över.
Brukar alltid oroa mig inför framtiden, se långa perspektiv och känna ångesten gnaga på mina nerver. Ger ofta upp om saker och ting. Skulle säga att jag är väldigt pessimistisk av mig.
Vill emellertid påpeka att jag försöker ta små steg i taget, blicka över kortare perioder och se de positiva sidorna av livet. Ger jag upp hoppet så dröjer det inte länge innan jag hittar det igen. Känner jag pessimisten i mig ta över så är optimisten beredd att slå tillbaka.
Tänkte på att skriva ett tungsint inlägg och berätta om min vemodighet och hur jag känner mig tömd på framåtanda, men kan inte avsluta så dystert. Det finns ljuspunkter även om de ibland känns få eller skymda av något... Jag får väl försöka samla krafter till imorgon och ge gärnet. Enda sättet. Men om jag kuggar biologitentan så vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Kommentarer
Trackback
