Och jag grät mig till sömns efter alla dar...
Såg Hello Saferide i fredags, fredagen den 13nde. Visserligen syftar då rubriken mer till Säkert! men jag hade från början tänkt skriva om denna dag. HS var bra, musikmässigt inte så stor skillnad från att lyssna hemma på skivan fast den energin Annika Norlin får ut på scen, hon är verkligen ett med musiken... Inget värt om man skulle stå bakom en pelare som fanns här och var på Katalin utan något som man inte får missa...
Nåja... Kan säga så här, de senaste månaderna har jag börjat öppna upp mig för mina vänner. Prata känslor. Nu menar jag inte höstdeppen som inträffar varje år utan mera vardagskänslor. Kärlek, hat, osäkerhet osv... Känner nu att jag har mycket lättare att uttrycka vad jag känner, och lättare vet själv också. Det har lätt till att jag lättare kommit i kontakt med mina känslor (finns säkert andra anledningar också som jag inte har någon lust med att gå in på nu) och därmed så slår mitt humör om mycket lättare.
Ibland är jag glad en hel dag. Ibland nästan sur eller arg. Ibland väldigt vemodig Ibland väldigt stirrig och rastlös. Ofta kan det dessutom slå om helt plötsligt. Kan då och då känna mig gråtfärdig. Det kan nämnas att jag sällan blir gråtfärdig av att kolla på film, sorgliga filmer eller filmer med känslosamma scener. Musik brukar mycket lättare få känslorna att svänga. Men senaste veckan så känner jag mig ofta ledsen, eller åtminstone att jag vill och behöver gråta ut.
Såg Kill Bill i helgen. Volume 1 igår kväll och Volume 2 i morse, eller det var väl mer mitt på dan. Idag kom det faktiskt några tårar, blir lite gråtfärdig nu när jag tänker på det. Mycket kände jag med The Bride i hennes frustration och viljan att komma vidare, att nå fram till sitt mål. I kyrkogården, och speciellt en scen frammåt slutet berörde mig verkligen när jag såg filmen idag. När hon kommer fram till Bills hus, öppnar dörren och får se... Ja, tårarna nära på forsar fram. Nog är jag inne i en period då mitt humör svänger väldigt och allting är väldigt känslosamt, men att gråta till Kill Bill var nog något jag trodde jag aldrig skulle göra.
Det var en väldigt fin scen, och nu när jag såg båda delarna i mitt "tillstånd" (om man nu kan kalla det så) så berör den scenen mig enormt mycket. Jag har sett filmen med nya ögon, precis som innan jul när jag såg Moulin Rouge och var nykär. Att man kan känna så olika för en film man ändå sett ett antal gånger tidigare...
Nåja... Kan säga så här, de senaste månaderna har jag börjat öppna upp mig för mina vänner. Prata känslor. Nu menar jag inte höstdeppen som inträffar varje år utan mera vardagskänslor. Kärlek, hat, osäkerhet osv... Känner nu att jag har mycket lättare att uttrycka vad jag känner, och lättare vet själv också. Det har lätt till att jag lättare kommit i kontakt med mina känslor (finns säkert andra anledningar också som jag inte har någon lust med att gå in på nu) och därmed så slår mitt humör om mycket lättare.
Ibland är jag glad en hel dag. Ibland nästan sur eller arg. Ibland väldigt vemodig Ibland väldigt stirrig och rastlös. Ofta kan det dessutom slå om helt plötsligt. Kan då och då känna mig gråtfärdig. Det kan nämnas att jag sällan blir gråtfärdig av att kolla på film, sorgliga filmer eller filmer med känslosamma scener. Musik brukar mycket lättare få känslorna att svänga. Men senaste veckan så känner jag mig ofta ledsen, eller åtminstone att jag vill och behöver gråta ut.
Såg Kill Bill i helgen. Volume 1 igår kväll och Volume 2 i morse, eller det var väl mer mitt på dan. Idag kom det faktiskt några tårar, blir lite gråtfärdig nu när jag tänker på det. Mycket kände jag med The Bride i hennes frustration och viljan att komma vidare, att nå fram till sitt mål. I kyrkogården, och speciellt en scen frammåt slutet berörde mig verkligen när jag såg filmen idag. När hon kommer fram till Bills hus, öppnar dörren och får se... Ja, tårarna nära på forsar fram. Nog är jag inne i en period då mitt humör svänger väldigt och allting är väldigt känslosamt, men att gråta till Kill Bill var nog något jag trodde jag aldrig skulle göra.
Det var en väldigt fin scen, och nu när jag såg båda delarna i mitt "tillstånd" (om man nu kan kalla det så) så berör den scenen mig enormt mycket. Jag har sett filmen med nya ögon, precis som innan jul när jag såg Moulin Rouge och var nykär. Att man kan känna så olika för en film man ändå sett ett antal gånger tidigare...
Kommentarer
Trackback
