musicgetsmegoing

Har testat twitter lite under en tid då jag kände för att byta facebookstatus hela tiden. Dock så försvann det infallet och nu när jag har twitter så använder jag inte det heller. På sätt och vis vill jag hellre blogga längre inlägg. Dock känner jag oftast ingen som helst lust till det.

Har nu spenderat tre veckor av sommaren i Knivsta och likaså tre veckor i Lidköping. Jag har fått mitt break och sitter här bredvid Boel, Mia och Peder och väntar på att bussen ska ta mig till Skövde och resan leder mig sedan hem till Uppsala igen.

Jag längtar verkligen tillbaka. Jag vet vad som väntar mig.. Fyra veckor med plugg, plugg och åter plugg. Det skall det då vara värt. Ska iväg på en sista resa i sommar om två veckor ned till Götet och Madonna och Ullevi. Blir lite nervös för det. Inte för konserten i sig utan på grund av alla veckor jag har framför mig nu. Ska skriva fyra tentor nu i Augusti. Den första den 19nde och den sista den 26e, då det blir att spendera dagarna på Ångström här näst.

Jag längtar ändå tillbaka till Uppsala. Det blir så underbart skönt att sova i min egen säng igen, i mitt lilla studentrum. Det bästa är ändå att ju närmare september vi kommer, desto fler av mina kära vänner kommer jag att få återse. Den här sommaren har varit jobbig. Jobbigare än vanligt. Jag har alltid längtat till sommaren för att det är den perioden jag har trivts bäst.

Den perioden då jag slipper våndas i skolbänken (nu tänker jag långt tillbaka, låg- och mellanstadiet).

Den perioden då jag slipper känna mig utanför.

Den perioden då jag slipper umgås med folk jag knappt känner och inte har någon lust att lära känna. Inget ont mot mina klasskamrater, jag har bara alltid känt att jag inte platsat någonstans.

Jag har aldrig känt mig hemma bland mina studiekamrater, inte förrän nu. Det gör att denna sommar har varit lite pinig. Jag har aldrig känt mig hemma, därmed har jag aldrig öppnat upp mig för någon. Nu har jag många vänner och några nära vänner som jag nästan kan prata om vad som helst med. Jag säger nästan allt, för allt har inte talats om än i alla fall.

Innan juluppehållet och påsklovet så kände jag av hur jag inte ville ha lov, hur jag inte ville skiljas från mina vänner. Även om dessa lov varit relativt korta så har jag ända i slutet längtat tillbaka till vardagen. Även om vårterminen avslutades med en enda stor brakfest och jag inte träffat de allra flesta av dem sen dess så var det ett långsamt farväl denna gång. Jag träffade en del av dem veckan efter då det var omtentavecka. Efter några veckor trodde jag det mest bara skulle vara skönt att ha lite uppehåll från allting.

Nu, de senaste veckorna har jag dock längtat mer och mer tillbaka. Nästan plågsamt ibland. Jag blir sentimental för mindre. Tårögd blir jag minst en gång om dan, oftast flera gånger. Kvällarna mest, då jag lyssnar på musik som påminner mig om mina vänner. Nu har jag några jobbiga veckor framför mig. Lite jobbigt dock att jag ibland inte vet vad jag ska ta mig till.

Längtar oerhört... Kräm Isac