Femton sånger i en
Är nu tillbaka från min promenad. Ska ta en snabb dusch och käka lite gröt innan jag sticker till komvux.
Har tänkt lite på det här med långa låtar...
Har en låt som är över 30 min i mitt iTunes-bibliotek.
Kan tycka en 3-minuters är underbar, men ibland så känns många låtar för korta.
Man vill höra mer.
Nu kan man tänka sig att 30 minuter kan vara att ta i, i längd.
Men det är ju inte så att det är samma tre minuter som spelas om och om igen.
För några låtar var det bara kents längsta låtar, En timme en minut, Visslaren och oförglömliga 747, som kunde klassas som långa i jämförelse av resten av min musik.
Sen dess har de klämt ur sig fler låtar på sex-sju minuter. Senast Ensammast i Sverige som hittills är deras allra längsta, över åtta minuter.
Sen jag har börjat lyssna på post-rock har det betytt också att jag får lyssna på långa låtar. Vissa alltså lika långa som korta album, eller åtminstone halva album. Men det är något speciellt med de låtar som inte bara är långa utan känns som ett helt album. De är uppdelade i delar, i flera egna låtar:
Jesus of Suburbia - Green Day
Mannen i den vita hatten - kent
Bohemian Rhapsody - Queen
Karma Police - Radiohead
Paranoid Android - Radiohead
The Mars Volta gör i princip nästan bara femton sånger i en...
Dessutom så är São Paulo en sjudundrande avslutningslåt på ett album. Det bästa avslutet på ett album jag nånsin hört. Annars har Guillemots mest stämningsfulla melodier och texter, men detta är ett mästerverk.
Mästerverk, känns mycket lättare att säga så för långa låtar. De får liksom plats med ALLA känslor som ska speglas i låten.
Har tänkt lite på det här med långa låtar...
Har en låt som är över 30 min i mitt iTunes-bibliotek.
Kan tycka en 3-minuters är underbar, men ibland så känns många låtar för korta.
Man vill höra mer.
Nu kan man tänka sig att 30 minuter kan vara att ta i, i längd.
Men det är ju inte så att det är samma tre minuter som spelas om och om igen.
För några låtar var det bara kents längsta låtar, En timme en minut, Visslaren och oförglömliga 747, som kunde klassas som långa i jämförelse av resten av min musik.
Sen dess har de klämt ur sig fler låtar på sex-sju minuter. Senast Ensammast i Sverige som hittills är deras allra längsta, över åtta minuter.
Sen jag har börjat lyssna på post-rock har det betytt också att jag får lyssna på långa låtar. Vissa alltså lika långa som korta album, eller åtminstone halva album. Men det är något speciellt med de låtar som inte bara är långa utan känns som ett helt album. De är uppdelade i delar, i flera egna låtar:
Jesus of Suburbia - Green Day
Mannen i den vita hatten - kent
Bohemian Rhapsody - Queen
Karma Police - Radiohead
Paranoid Android - Radiohead
The Mars Volta gör i princip nästan bara femton sånger i en...
Dessutom så är São Paulo en sjudundrande avslutningslåt på ett album. Det bästa avslutet på ett album jag nånsin hört. Annars har Guillemots mest stämningsfulla melodier och texter, men detta är ett mästerverk.
Mästerverk, känns mycket lättare att säga så för långa låtar. De får liksom plats med ALLA känslor som ska speglas i låten.
Kommentarer
Trackback
